Om mig

Ägare till kennel Blue Runes är jag, Anneli Sundkvist, som bor i Uppsala, Sverige. Om kenneln kan man läsa under fliken Uppfödning.

Om mig

Jag är arkeolog och mitt yrke är en livsstil och en passion, det måste jag erkänna. Jag har några andra också: hästar (fast just nu har jag uppehåll), hundar, litteratur och resor är nog de mest framträdande.

Jag har varit arkeolog sedan 1992. År 2001 doktorerade jag på en avhandling som handlar om hästar under yngre järnålder (ca 550-1060). Efter disputationen har jag jobbat ganska mycket som forskare och lärare vid universitetet, men sedan 2009 är jag tillbaka i utgrävningssvängen. Vi får se hur det utvecklar sig, men just nu trivs jag bra.

En del av mitt jobb. Jag (t.v.) och några kollegor en förbannat regnig, lerig, svinkall dag i Egyptens Nildelta i februari 2008. Att ta sig fram till platsen vi jobbade på var omöjligt, tidplanen gick åt h-e och vi kunde inte ens dränka sorgerna, för det fanns ingen alkohol i staden vi bodde. Då är det inte roligt. Men så plockade en av våra engelska kollegor fram en flaska Bombay Sapphire och då kändes det lite bättre. En Gin Fizz med egypisk pizza på ett sunkigt hotellrum i Kafr el-Sheik kan vara väldigt trevligt! Foto: John Ljungkvist, Uppsala Universitet.

Utöver arkeologi när jag författardrömmar. Jag har faktiskt skrivit en underhållningsroman som utspelar sig under vikingatid. Den är klar, nu gäller det bara att få ut den också.

Om mitt skrivande, (kvinno)historia, litteratur och annat kan man läsa i min blogg the A word.

Min forskarbakgrund påverkar i hög grad min syn på hundavel. Jag tycker t.ex. att det är väldigt viktigt med öppenhet och att alla hälsotester skall vara offentliga så att vem som helst kan ta del av resultaten. För mig är det ett skydd för både köpare och säljare. I de fall där jag har sålt valpar med något uppenbart ”fel” som kan få betydelse för hundens liv eller avelskarriär (som förvisso de flesta vanliga valpköpare inte är intresserad av) ber jag därför alltid den potentiella köparen att själv leta information innan beslut fattas. Jag vill inte hamna i situation där jag är källan till köparens hela kunskap om en känd defekt på ett djur jag har sålt. Det är bättre man bildar sig en egen uppfattning. Jag försöker också vara så öppen jag kan om kända defekter i härstamningarna, för de finns alltid. Det har resulterat i att jag någon gång blivit beskylld för att sälja icke-perfekta valpar. Nå, ingen kan nog säga att en levande varelse är perfekt… Hur som helst tror jag att de flesta uppskattar öppenhet och är tillräckligt genomtänkta i sitt hundköp för att själv kunna fatta egna beslut.

Om mitt liv med cocker

Jag har haft cocker spaniel sedan 1998 då jag efter några års funderande ”blev med” en ettårig omplaceringshane – Fredman – Keonomis Zogin. Fredman var en vansinnigt glad och charmig hund, men tyvärr hade han problem med att han skällde på allt och jag fick ingen ordning på det. Av den anledningen blev han en typisk hänga-med-på-allt-men-inte-göra-något-annat-hund. Han var alltid med i stallet och vart jag än for. Så länge det inte var andra hundar (han kom överens med nästan alla, men han skällde!) så var han hur enkel att hantera som helst. All människor älskade honom.

Min första cocker Fredman. Foto: Svante Norr.

Hösten 2002 dog Fredman plötsligt i trombocytopeni, en autoimmun sjukdom. Först tänkte jag inte skaffa någon mer hund, men sedan blev det en ny cocker i alla fall. Den här gången ville jag göra allt rätt från början, nu när jag hade valpen från början. Vi åkte och tittade på valpar och jag tingade den enda tiken – Gildas Blue Angel. Jag döpte henne till Phaedra. Med henne började mitt cockerliv. Jag gick med i Cockerklubben, började lära mig mer om rasen, provade att ställa ut och började generellt intressera mig mer: tränade lydnad, viltspår och apportering.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Phaedra. Jag valde henne för att jag gillade hennes mamma, men tyckte att valpen själv var rätt ointresserad av oss. Men efter några månader var jag fast vid hunden och hon vid mig. Phaedra var en född alfatik som redan som mycket ung valp kunde få betydligt större hundar att flytta sig bara genom att ge dem en blick. Hon hade en oerhört stor personlighet och en enorm vilja att arbeta tillsammans med mig (speciellt när vi tränade apportering, något hon fullständigt älskade). Hon var otroligt mentalt stabil och blev i princip aldrig rädd för något. Kände hon sig tveksam tittade hon på mig. Var jag lugn så var hon det också. När det gällde andra hundar var hon snäll, men verkligen ingen mes. Hon gick omkring och utstrålade självförtroende så tydligt att man faktiskt blev full i skratt.

Gildas Blue Angel - min once in a lifetime-hund Phaedra (2002-2005). Foto: Svante Norr.

När något är för bra för att vara sant är det vanligen det också. Jag fick mitt livs hund, men jag fick bara ha henne i dryga två år. I maj 2005 tog en autoimmun anemi hennes liv. Hon var hur pigg som helst på söndagen och onsdag lunch beslutade jag att avbryta behandlingen och låta henne somna. Det var ofattbart. Jag tror aldrig jag sörjt så i mitt liv. Och jag vet att jag aldrig kommer att få en hund som Phaedra igen. Men den här gången var jag bestämd att jag skulle ha en ny cocker, för jag ville inte vara utan. Bara någon vecka efter Phaedras död flyttade Dharma, Westerner Dragonfly, hem till oss.

Dharma är som synes intresserad av mattes jobb. Här står hon i främsta ledet när mina kollegor Ann Lindkvist och Jonas Wikborg förevisar en undersökning i Gamla Uppsala. maj 2011. Foto: Åsa M Larsson, SAU.

Hon är släkt med Phaedra, men Dharma är något helt annat. Hon har en helt annan personlighet och med tiden lärde jag mig att uppskatta den. I början ville jag nog egentligen bara ha tillbaka Phaedra och jag var nästan gråtfärdig när jag var tvungen att lägga en massa tid på socialträning av Dharma. Phaedra, hon hade bara ”varit'”. Men samtidigt har jag en förmåga att inse när jag är känslomässigt belastande. Jag tror aldrig att jag behandlade Dharma sämre för att hon inte var som Phaedra. Och det tog inte lång tid innan Dharma var nästan lika tight med mig som Phaedra hade varit. Än idag är Dharma en fullständig matte-galning.

Jag insåg att jag inte ville vara med om det jag gått igenom en gång till. Alltså, aldrig mer bara en hund! När Dharma var sju månader blev jag erbjuden att köpa en valp undan den tik som än idag måste gälla som cockertiken nr 1 utställningsmässigt – NORDV-01 SV-01 NUCH SE(U)CH Travis Wake Up And Dream – ”Mina”. Jag slog till och Myrten, Meryl Dreams Vs Reality, införlivades i gänget.

Myrten påtagligt nöjd efter ett lyckat spårprov. Foto: Stina Yron Lund.

Myrten var fyra månader och av helt annat virke än Dharma. Hon hade en självklarhet som påminde om Phaedras. Samtidigt är Myrten helt olika. Hon var mycket känsligare och mjukare än någon av mina tidigare cockrar. Phaedra kunde man ryta i åt och hon insåg allvaret men tog inte åt sig. Dharma fungerar på samma sätt, medan Myrten kastade sig på marken när man höjde rösten. Inledningsvis var jag lite frustrerad, men efter hand föll saker på plats och jag lärde mig hantera mina mycket olika hundar.

Dharma och Myrten har jag fortfarande kvar. De är nu två sexåriga damer som nog är en av cockervärldens coolaste duos. De håller ihop i vått och torrt, men är medvetna om att främmande hundar får hälsa på här hemma och det är bara att gilla läget. Damerna har bott på fler hotell än jag kan minnas, ätit röd pölse i Danmark, spårat i Norge, varit på ett antal utgrävningar, hjälpts åt att uppfostra varandras valpar och mycket annat. Men allra mest är de mattes kompisar.

I gänget fanns också Dharmas dotter Letty (Blue Runes Under A Violet Moon) som bor på foder hos Cia Lidström och delägdes med Henrik Johansson. Tyvärr visade sig Letty ha geografisk RD vid ögonlysningen och hon övergick då i fodervärdens ägo. Från Myrtens första kull sparade jag Vala (Blue Runes Dare And Endure) som sattes ut på foder. I månadsskiftet februari/mars 2011 kom hon hem igen. Det gick utmärkt att återkomma i flocken. Märkligt, jag tror på allvar att Vala kände igen mig, sin mamma och sitt gamla hem. Min hundvakt Ingrid hade sedan en tid blivit en ”sucker for cockers” för att citera henne själv. Vala och hennes irländska varghund Majken fann varandra på stört (efter att Vala varit skiträdd i 30 minuter – sedan hade hon aldrig gjort annat än lekt med hundar i 60 kg-klassen!). Efter ett tag slutade det med att Vala flyttade in till Ingrid och Majken. Sedan hemkomsten har Vala hunnit med att bli godkänd i anlagsklass i viltspår och samtidigt vinna Uppsala Cockerklubbs mästerskap i klassen. Pälsen är nu på utväxt och första inofficiella utställningen är avklarad. Ingen placering, men fin kritik av den auktoriserade domaren Patric Ragnarsson.

 

Jag och Myrten tränar apportering. Foto: Anna Johansson.